det är något som är fel, men så känner jag jämt, jag har damm i mina vener, daterat som ett skämt

och jag äter b-vitamin,
hoppas på att skelettet, ryggraden ska orka,
orka bära upp allt det där som så gärna vill falla ner.
och jag låter den där smyga på mig bakifrån,
låter den lägga armarna runt mig,
låter den omfamna mig,
från magen och ut.

och jag undrar när färgerna ska komma tillbaka,
om det är så här det ska vara nu,
om jag ska leva i det här i resten av mitt liv,

och jag undrar när jag ska börja bry mig.

och det där med drömmarna,
varför envisas du med att dyka upp?
varför står du i varje gathörn,
under varje fönster,
i varje ögonvrå.
varför envisas du med att dra mig närmre,
fastän jag gör mitt bästa för att låta mig flyta med i strömmen?

jag undrar om du vill äta henne och ändå ha mig kvar,
undrar om du undrar någonting av det här,
undrar om du undrar ifall jag undrar,
och någonstans förlorade ordet undrar sin mening.

försöker trycka bort den där känslan av likgiltighet,
men jag låter den smyga på mig bakifrån,
låter den lägga armarna runt mig,
låter den omfamna mig,
från magen och ut.

och jag hoppas att min ryggrad är tillräckligt stark för att orka bära upp,
allt det där som bara vill falla samman.