och ibland undrar jag om jag verkligen vill komma ur det här.
ibland undrar jag om jag verkligen skulle vilja vara allt det där, vara lycklig. ibland tycker jag att det verkar tråkigt. medelsvenssonigt. ibland undrar jag om jag inte skulle sakna de där topparna, de som får mig att känna mig levande, för om jag kände mig levande hela tiden, då skulle jag ju till slut vänja mig, och det finns inget jag hatar så mycket som att vänja mig. inget jag hatar så mycket som att ta saker för givna.
för jag har alltid tyckt att sorg är vackrare än lycka, i svart ser man snyggare, smalare ut än i vitt. i vitt blir allt svulstigt och vitt är alldeles för lätt att fläcka ner.
svart är alltid rent, även om det inte är det. det finns inget som heter offblack, inga mellanting.
och jag tror verkligen att det är sant, att kreativitet kommer ur lidande, för jag har sett det så många år, varit så nära det och för varje konstnär, konstverk, varje ord jag ser blir jag mer och mer övertygad.
och det här med svart och vitt, jag tycker om att beskriva saker i det. vissa säger att allting är svart eller vitt, andra att allt är gråzoner, jag säger både och,
för mig är livet de där små öarna av svart eller vitt i en hel ocean av gråzoner. de små stunderna när jag har känt mig som mest levande har aldrig varit målade i grått, alltid i svart eller vitt. de har aldrig gått att tolka på olika sätt, har alltid varit bestämda, har aldrig kunnat vara på något annat sätt - de har varit självklara och oanalyserbara. de har bara varit.
och det är de där stunderna som gör att jag fortfarande finns här, tron på att de dyker upp då och då, saker som man inte kan undkomma, som jag inte kan ignorera eller gömma hur jag än försöker. det är alla de där stunderna som jag kommer minnas när jag ligger på min dödsbädd.
stunder då allt är äkta, då leendet eller tårarna inte går att trycka bort, då orden bara flödar ur min mun, då mina ögon glittrar utan att jag medvetet strött stjärnor i dem, ögonblick som jag inte hade velat ändra någonting i.
mitt liv är en bergochdalbana, och ibland gör den mig spyfärdig, men det är det kanske värt för att ibland få känna sig tyngdlös.
onsdag, oktober 04, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Oj vad jag känner igen mig i mycket. Och jag har också sett det så ser det så ibland. Men kommer kreativitet verkligen ur lidande har jag börjat undra? Eller är den kreativiteten ett sätt att uttrycka sig att göra sig förstådd? Är inte kreativitet skaparglädje? Kommer skaparglädje från lidande? Ja kanske. (varför skiter det sig att publicera denna kommentar?)
Ah. Tanker ocksa ibland att jag alltid ska vara ledsensorgsenargochvarst, for att det ar sa trakigt att vara gra.
det är ju sådär. precis sådär svårt. och ibland vill man att det ska vara svårt, gräva ned sig i det. men sen finns det stunder då man bara bara vill att det ska bli ljust.
lyssnade också mycket på frou frou i våras när det var som värst.
Skicka en kommentar