but he doesn't know that i left my urge in the icebox

och vårat samtal dör totalt när han föreslår att jag ska ringa, höra orden och inte bara se dem. men hans skrivna ord har redan hunnit blåsa ut lågan inuti mig, jag kan inte ringa honom, det fungerar inte så, är för rädd för att han ska lägga på.
och jag kan bara inte.
så jag skämtar bort det lite, mycket väl medveten om att han tar det som en nobbning, och jag kanske borde säga att det inte är det, inte alls, är bara så rädd för att han ska lämna mig att jag inte vågar ta ett steg framåt. och jag borde kanske berätta för honom, en gång för alla, berätta om det här året och vem jag blev efter att han gick ut genom dörren, men det går inte, min älskade förbannade stolthet har alltid satt stopp. ingen ska någonsin få se mig ligga på golvet, bara jag jag jag.

och det är så man gör i min familj, det spelar ingen roll hur djupa plötsliga knivhugg är, för vi arbetar vidare, gör det vi måste, och sedan när vi är ensamma, hemma, i våra egna rum, på våra egna mattor, då, bara då, tillåter vi oss att falla ner och blöda.

och det är så man gör i min familj, det spelar ingen roll hur mycket vi vill skrika, gråta, för vi tänker, ler, går på autopilot, säger att allt är bara bra, och sedan när vi är ensamma, hemma, i våra egna rum, på våra egna mattor, då, bara då, tillåter vi oss att falla ner och gråta.

och jag är så trött nu för tiden att jag inte ens orkar gråta.

så jag låter samtalet dö, fäller ihop datorn och höjer ljudet på teven, flyr i någon timme, och sedan, när jag är ensam, hemma, i mitt rum, på min matta, då, bara då, sätter jag mig ner och stirrar på min säng, minns när du brukade ligga där.
och jag vågade bara se sådär på dig när du sov.