ytspänning

och jag har två sätt att hantera misslyckanden och pinsamheter; det ena är att älta det om om om om och om igen och det andra är att helt enkelt låtsas som om det aldrig hände, som om det inte finns.
det ena går mig på nerverna och det andra förstör mig, det andra kanske inte finner sin väg upp till hjärnan, kanske aldrig blir sönderanalyserat till små skarpa vassa glasbitar, nej, men på vägen ner till magen smälter de istället ner till en grågrå massa som lägger sig i magen, och ibland när massan är riktigt envis så fastnar den i hjärtat på vägen ner, svarta gråa klumpar på mitt hjärta.

och förut gick jag där varje dag och undrade varför de såg på mig som om jag var full av färger, rosa blått grönt gult, full av liv som olja på duk, när jag egentligen bara var grå.
och nu går jag där och undrar vad som hände, när färgerna försvann, när jag blev grå och sedan undrar jag när de slutade se mig.

och sedan vänder jag mig om och ser spegelbild i skyltfönster, bussfönster och glasbitar sticker ut ur mina ögon och jag förstår att de ser mig. nu mer än någonsin.

de ser mig för bra.