and you're the only person in the world i feel that way about

och när jag inte träffar honom eller pratar med honom på lång tid så känns det ibland som om jag bara klänger mig fast vid ett minne, att han inte är allt det där jag kanske bara inbillar mig, att jag målar honom i för klara minnen och gör honom till något han inte är, inte var.
men varje gång vi pratar så hör man nästan klicket.
ibland önskar jag att jag kunde, men jag kan inte undkomma den där känslan av att allt är rätt när jag är med honom. att det är vi och vi är något annat.

han sa det en gång;

- det är konstigt.
- vad är konstigt?
- hur bra du passar in mellan mina armar.