i made a vow to carry you home

och när jag tittar på listan över vilka som ska dit får jag fjärilar i magen, sådana som jag aldrig någonsin får annars och de stillar sina fladdrande vingar bara lite lite när jag ser att G's namn står med.
plötsligt är han överallt och vägrar låta min hjärna vila, plötsligt är han runt varje gathörn, på varje papper, i varje inbox och i alla mobiler, men mest av allt är han i mig, i varje hörn av min hjärna och i ännu fler hörn i min mage och mitt hjärta och jag vill glömma men nej, jag tror inte jag vill. jag vet inte varför men jag vill inte glömma.
och det är dumt.

och när jag ligger i en hammock med A nedanför mig på golvet och han sträcker ut sig på madrassen och jag ser bruna händer och bruna armar så längtar jag lite, bara lite, efter bruna armar och bruna händer runt mig, som sväljer alla bekymmer och som bara låter mig vara och ingenting mer.
och sedan vänder han sig om, tittar på mig, reser sig och sätter sig bredvid mig på hammocken i stället och jag vet att han bara är ett substitut och det hade varit okej om han bara hade vetat det med, men det gör han inte så det är inte okej.
men det var länge sedan någonting var riktigt okej.

och jag tror inte jag ska glömma, inte riktigt än.