och varje gång jag ser dig påminns jag om att

du inte är samma person som den som finns närvarande i mitt huvud,

den person jag saknar så mycket,

den person som kanske aldrig

riktigt

fanns.

you appeared from nowhere beside me on the floor
identical in every detail to the way you were before
the best part of a decade since you went out of my life
the worst part of a decade, but here you are tonight
by my side

och jag antar att det är tack vare det där sista paret rom & cola som jag svassar rakt fram till

någon som jag aldrig vågat ge något mer än ett leende från andra sidan av rum,

och jag antar att om det inte vore för det faktum att han har en flickvän så skulle han

kvalificera till platsen som den enda fina kille mitt hjärta någonsin slagit så många slag för,

och jag antar att vi far fram som ett yrväder genom källarlokalen,

inga tankar på andra hälfter;

bara mina händer; den ena i hans hår och den andra på hans skuldror och

det var så länge sedan jag kände mig som ett med någon annan under

neonljus och till basen och;

jag vill ha honom så hela tiden och

jag vet att jag inte kan få honom så hela tiden,

men,

det kändes som mitt hjärta växte när han krokade fast sin arm i min medan vi

halkade på tidiga gator hemåt,

och plötsligt kändes det som om allt föll på plats när han log och sa

du kan luta dig mot mig,

någon slags känsla om att om jag kunde få honom skulle jag

våga allt.

och jag är tillbaka i min tonårssäng. får svårt att sova; hemsöks av tafatta händer och kvävda stön. jag vaknar sent, ensam i huset; blundar och räknar rum. elva rum, tre altaner och två människor som samsas om all denna yta. öppnar ögonen och ser mig omkring - det här är inte mitt rum längre. min mor påstår att hon bevarat det, men ingenting står där jag en gång bestämde att allt skulle stå. hon har missat helhetsintrycket. alla mina gamla böcker mot de vita väggarna. jag lägger mig på sidan; studerar tavlorna på väggarna. funderar på att ta dem med mig men inser att jag aldrig kommer kunna ta ner dem. de hör hemma där. gult, grått och blått mot vita väggar.

jag sänker mig under ytan i badkaret. allt är tyst och blekt i beige; grått; vitt. jag sträcker på nacken och ser slöjor av vitt dra förbi utanför fönstret. allt är tyst

jag blundar och tillåter mig att spela upp scenariot en gång till. ögonlock som biodukar; hur jag ställer mig med ryggen mot dig och känner hur din blick bränner. jag vänder mig inte om -  du blir till aska och jag blir till snö. 

jag vet inte om jag sårar dig.

du har aldrig låtit mig veta, och jag har aldrig haft karaktär nog att leta efter tecknen i dina ögon.

det spelar ingen roll längre ändå.

har vi spelat ut våra roller i varandras liv nu?

kashmirtröja, vörtbröd, espresso och en öppen brasa till frukost.

tystnad.

kungsgatan irriterar mig fastän den inte ens är full av människor.

sorlet.

kylan är rå i den här staden; biter mig i kinderna.

luften smakar friskt. 

jag ler mot asfalten när dina vänner hälsar på mig.

tänder en cigarett.

den här staden och du.

jag undrar om ni vet hur stort avtryck ni gjort på mig.

... och jag kom på att jag inte visste hur många människor som bor i den här staden; och trots att det tydligen bor upp mot en halv miljon i centrala göteborg; trots att jag växt upp här och känner hur många av den där halva miljonen som helst; trots allt det blir jag ändå inte förvånad över att den enda jag springer in i under sex timmar på stan är Du. den här staden har alltid njutit av att ge mig hjärtattacker.

och jag drar ut resväskan under sängen; borstar bort dammet från undersidan för att suckande se ut över bergskedjorna av kläder, överallt. fyra randiga tröjor över ryggstödet till stolen - tröjor för tunna för någonting annat än tjugofem grader och sol hänger ut över kanterna till sekretärens lådor.

en hand genom håret; drar upp persiennerna för att vinna lite sol och tid. börjar systematiskt vika, lägga ner i väskan, hänga in i garderoben. rotar, tankar någon annanstans när jag drar ut alla kläder som ramlat ner på garderobens golv; sorterar smutstvätt från skor och väskor. rotar, tankar någon annanstans när jag plötsligt håller i din tröja igen, påmind. stirrar på den; den luktar inte som dig längre. ingen annan skulle någonsin kunna veta att den tillhört dig. jag undrar om du vet att den ligger här. att jag omedvetet gömt dig under en hög meningslöshet på ett golv.

jag stirrar och vet inte riktigt vilken hög jag ska lägga den i.

dig i.

en timme senare är resväskan stängd,

kläderna ihopvikta och upphängda.

jag står i duschen och

du ligger fortfarande i en hög längst in i min garderob.

and sometimes i lose track of my heart

hälsningar

... snön, snön, snön överallt - flingor över takåsarna; de singlar ner, har inte bråttom och inte jag heller fastän jag bara klarade av att lämna lägenheten en gång den här helgen. snö, snö, snö överallt - den lägger sig tungt som en varm trötthet på mina axlar. jag står stilla i vitabergsparken och försöker följa flingorna med blicken; tankarna blir till samma yrande kaos; blir snurrig, blundar. luften smakar kallt och gott mot tungan, lungorna. allt är tyst och vitt. jag visste inte ens att jag tyckte om snö. ren och kall. snön, snön, snön...

vi har blinkat i otakt hela året

och det här året har jag hunnit leva tre olika liv, i tre olika städer och
förutom mig har de bara haft en annan gemensamt,
och jag avslutar året och decenniet så här;
med någon slags tanke om att börja gå vidare och
sluta springa iväg.

rainbows or burning bridges, if you squint a little more it looks the same

och jag skriver nästan ingenting nu; sover mycket och arbetar lite. idag stod jag i tjugo minuter på apoteket och stirrade framför mig. vitaminerna delade hylla med medel mot "nedstämdhet" och jag visste inte riktigt om jag skulle titta till höger eller vänster. till slut ryckte jag omedvetet åt mig de dyraste vitaminerna för att undvika ett samtal med expediten som närmade sig. jag dricker kaffe och äter frukt för att motverka tröttheten. vill helst ligga inne men det finns för många jävla saker att göra och för många fester att gå på. för få dagar att kasta bort. så jag köper nya kläder, duschar två gånger per dag för att skrubba bort det där gråa jag anar på min hud,
och ironin lyser i att jag inte vill se dig, inte ser någon som helst framtid för oss, hatar det faktum att du är ännu fegare än vad jag är, ignorerar dig när du skriver till mig, och träffar andra men
ändå finner mig själv sittandes på restauranger med någon, funderandes på vad jag skulle säga om du skulle dyka upp,
att jag aldrig mer vill se dig men väntar mig dig utanför min dörr varje natt jag vinglar hem ackompanjerad av den musik du brukade tillägna mig.
som att det faktum att den påminde dig om mig faktiskt betyder någonting,
som om du lämnade en liten del utav dig själv kvar inuti mig.

"vi var två hörn i en aldrig fullbordad triangel, geometriskt omöjlig och djupt frustrerande eftersom den tredje punkten rörde sig, bytte position och skepnad. det gick aldrig att upprätta någon yta, någon slags spelplan. vi förblev bara två punkter, anslutna till varandra, förbundna och sammanhållna av ett streck, en linje utan volym. en tråkig företeelse."

i walk along the street
i look into your eyes
i'm pleasant when we meet
i'm there when you go home
how many times before
could you tell i didn't care?
when you turned your back on me
i knew we'd get nowhere
do you believe in youth?
the history of all truth
a heart that's left at home
becomes a heart of stone
do you believe in truth?
the lies we told of youth
a cause we call our own
beside an empty throne
how many times before
could you tell i didn't care?
when you reached out in your sleep
and you knew i wasn't there
my eyes are made of stone
just like your sordid home
how many times before
did you leave my soul alone?