i wish i could eat the salt off of your lost faded lips

the cold swedish winter is right outside, and i just want somebody to hold me through the night

och ute hos A ligger vintern alldeles orörd, och så tycker nästan till och med jag om den.
ute hos A ser vi på film i den mjuka, gamla soffan,
ute hos A bakar vi scones och äter dem till earl gray i uterummet med utsikt över skymningen som drar in över havet utanför fönstret.
hos A låter vi orden ta lite plats och musiken stor istället,
ser på film och dricker en kopp te till.
ute hos A får jag sova i en obäddad säng,
och katten kurar ihop sig till en boll av varm päls vid min mage.
ute hos A är allt nästan orört,
och så tycker nästan till och med jag om det.

you say this town's too big for our hearts, you can't tell where it ends or starts

i wish you'd make up my bed, so i could make up my mind

och jag är sjuk och det är snöstorm ute men jag har klackar i alla fall, och jag sveper bort min livsstil med några bortförklaringar, sveper bort halsontet genom att svepa några sexor med fishermans i mörkret,

och några timmar senare sitter jag ensam på en trottoar; lutad mot en tegelvägg medan snöflingorna virvlar in under kappan,
min lugg lockar sig i tinningarna och jag vet inte riktigt vart jag ska gå så jag går ingenstans;
människorna på väg hem stannar upp lite i kapplöpningen genom stormen,
ser på mig som om jag vore en scen ur en film,
och svarttaxichaufförerna påminner mig en gång i minuten att jag borde åka hem,
och jag vill svara att jag ju inte ville hem inatt,
men det gör jag inte.

han ringer och han frågar hur jag mår när jag berättar vad jag gör och jag säger att han är jävligt konstig och han är nykter och frågar mig varför jag säger så,
och jag svarar att jag inte riktigt vet, att jag inte förstår honom och att det irriterar mig för jag tror mig alltid förstå allting,
och han är tyst innan han säger att han bara ringde för att se hur det var med mig,
och en till svarttaxi kör förbi, saktar ner,
och jag minns ju hans adress från förra gången.

jag lägger på, drar händerna igenom min lockiga lugg och inne i huset sitter mina vänner, berusade och lyckliga och jag undrar vad som händer med mig,
och jag stirrar på mobilen en stund innan jag skakar på huvudet åt ännu en taxichaufför,
påminner mig själv om att jag vill ha honom bara för att han inte vill ha mig.

klockan är två på natten när mina vänner kommer ut genom dörren och de skakar redan av köld när de får syn på mig,
de undrar för en sekund vad jag håller på med innan de förlorar sig i berusningen igen,
och jag sitter på en trottoarkant på den där gatan en gång till och de säger att det aldrig snöar i helvetet,
men jag tror att de har fel.

och alla har nåt att bekänna, och alla vill att jag ska lyssna, men inget här är heligt mer, inte som när jag försökte få dig att le

och ibland känns det som om jag har tusen personer som drar i mina tröjarmar;
drar ut mig på längden och tvären fastän allt jag egentligen vill är att krypa ihop,
in i mig själv,
men de pickar och pockar och alla vill ha djupa samtal där vi tillsammans reder ut deras problem och analyserar sönder dem in i minsta detalj,
men jag orkar inte,
vänder alltid andra kinden till och svävar bort tills de stannar upp och frågar mig hur jag mår egentligen och jag vill egentligen bara skrika att jag är så trött på att tänka, på att analysera och dividera, revidera och konstatera;
vill bara egentligen lägga mig ned under snötäcket som föll idag,
mitten av mars,
krypa härifrån och bort någonannanstans där ni inte kan nå mig.

du, jag tror du har en depression eller någonting,
och jag kan inte låta bli att skratta till.

01.45 lördag natt, ingen sömn

...och jag sitter mitt i natten i moln av vita lakan, avsaknaden av färg syns trots totalt mörker. vinden viner runt husknutens hörn, min säng står innanför, i samma hörn; jag är skyddad från stormen, inuti, utanför.
jag ser ut genom fönstret vid fotändan, kan inte sova, finner varken ord eller ro fastän jag har tillbringat minst fyra veckor som avdomnad nu. ser ut, de vita figurerna där bakom trädet, på gatan, är de människor eller kanske bara grindstolpar? jag tänker på hur många gånger jag har suttit såhär; jag borde minnas grindstolpar.
allt jag minns här är en svunnen tid; där vid brevlådan, en kyss farväl någon vårkväll. där, på altanen; jag ser oss nästan, hur vi satt i regnet, skyddade oss under samma blå markis i mörkret. jag; inramad av din kropp, min rygg mot din mage, din andedräkt mot de små håren i min nacke. dina armar i perfekt harmoni; avslappnade runt min bröstkorg som sakta höjde sig, upp, ner. sensommar, tidig natt. hur tystnaden bröts av regndroppar mot trägolv och dina ord; ser du hur bra du passar in i mina armar? som om vi var gjorda för varandra.
så många ord du präntade in i mig; gjorde till en del av mig, utan att du visste. en famlande, berusad hand där vid ytterdörren, ett leende brännandes mot min rygg. slutet; när du gick medan du trodde att jag sov. hur du försökte gå utan att väcka flickan där inne med kniven i bröstet; det tysta klicket när dörren stängdes efter dig; hur det skar igenom mig, precis som du, blev till en del av dig. du blev min stängda dörr. varje natt.
när vi började sa du att du ville visa mig extas. du nämnde aldrig det där antiklimaxet som du dömde mig till på samma gång.

jag minns; en annan flicka i samma säng. jag tror jag är annorlunda nu. jag minns inte lika mycket längre. låter inte ögonblick flytta in på samma sätt. det är fullt.
jag blundar från regnstänken på fönsterrutan, låter vita lakan blekna, försöker spela upp de senaste månaderna på biodukarna som är mina ögonlock. de visar korta fragment av desperata försök till ett liv; okända män, deras händer, skuggor avtecknas mot sovrumsväggar i skenet från gatlampor utanför. jag försöker räkna upp namn men minns bara min hopplöshet, självföraktet som exploderade i min mage varje gång jag såg min hand stryka över en arm som jag egentligen inte ens ville röra. hur oövervinnerligheten dör, hur bekräftelsens rus försvinner, byts ut mot en klump i magen.

jag försöker leva men jag kommer alltid tillbaka till ruta ett; tom och grå, ensam i en säng ute vid havet. ensam; jag vill krypa in i skalet igen, har nog redan börjat. vill inte prata om det, ser ni inte att allt står stilla och förändras på en och samma gång?
jag blir sakta galen, känner det rusa i mig; trycket över bröstet gör sig påmint om kvällarna nu igen och jag stirrar på tabletter badrumsskåpet men lämnar dem varje gång; dricker espresso i en fönsterglugg istället och solen skiner men inte på mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen;
för allt är så vackert i göteborg om våren och krokusarna blommar i vasaparken, men det vill inte bo i mig, mina väggar är nedslipade, av glas nu, hala, och ingenting fastnar; glider bara ned, blir till en grå sörja i magen,
och för varje par jag ser hålla händerna dör jag lite till och allting går på slentrian och jag får dåligt samvete över hur jag slösar bort min ungdom, men jag vet inte hur man gör.

spöken i mig har fått liv på nytt och de mumlar till mig så enträget att jag inte kan föra externa konversationer samtidigt; så jag låser in mig i ett hus vid havet istället, badar i ett hav av vita lakan medan tiden rusar förbi, medan jag står utanför och ser på. kanske är jag lika urtvättad som jag känner mig, som jag kände mig för några timmar sedan då jag låg naken i duschen i en timme, stirrandes på kaklet medan vattenstrålarna gjorde röda märken på min kropp.
allt är ingenting och här står tiden stilla, fyller upp varje sekund, kvadratmillimeter.
där är vi; i soffan, jag ligger stilla mot din axel. där var vi; i duschen; du tryckte upp mig mot samma kakel medan vattenstrålarna dansade bort vår svett.
här är vi; gömda från yttervärlden i ett hav av vita lakan; vinden viner runt husknuten.
sedan; efter någon sekund; här är jag.

du hade gråtit om du såg mig sådan här.
jag har inte gråtit på ett och ett halvt år.

vi måste härifrån, innan vi ligger på kyrkogårn, som alla innan oss och jag var bara inte gjord för dessa dar, och dessa dar är inte gjorda för mig

och jag försöker men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen längre. än en gång står jag utanför mig själv, är betraktare till någonting som händer på avstånd.
ibland känns det som om jag är med i en teveserie,
som när jag sitter på spårvagnen medan solen håller på att gå ned, och jag passerar landala torg och chalmers och allt känns sådär menlöst medan jag ser stadens utkanter veckla ut sig genom fönstret.
och ibland tror jag att jag ska dö,
bara sådär.

min gamla mentalitet om att aldrig någonsin lägga sig ned och sluta, att arbeta tills arbetet är slutfört, den verkar lika spårlöst försvunnen som den där gnistan jag brukade ha.
jag tillbringar dagar med att bara ströva runt och medvetet ignorera alla mina plikter,
stoicismen får stå tillbaka för försök att andas i en stad som trycker för hårt om alla kanter av mig,
allt är bekant och alla bra kvinnor är gifta och alla vackra män är gay och jag drar mig undan; vill vara ensam, betrakta hur fåglarna gör svarta avtryck mot den molnvita himlen där jag sitter vid kopparmärra och låtsas att jag väntar på någon, och jag inser att det kanske är precis det jag gör;
väntar på någon eller någonting som ska ta mig bort från allt det här,
men jag vet inte vart jag vill,
för jag trodde att det här var det goda livet.

ibland ser jag mig i spegeln, betraktar figuren betänksamt;
ansiktet har smalnat av men magen är inte lika platt som den brukade vara.
ögonen har inte lika mycket att säga längre,
hårfärgen tillhör någon på något reklamblad för loréal-toning,
och ibland måste jag tvivla på ifall det verkligen är jag som stirrar tillbaka.

och jag dansar lite men det är inte roligt,
jag sitter mitt i när vi är ute på linnébarerna men jag är ändå mil därifrån,
hon med änglahåret tar ibland tag om min haka och tvingar mig tillbaka, men det brukar bara dröja några minuter och ett till glas vin innan jag är försvunnen igen,
för det känns inte som om det finns någonting här värt att stanna kvar vid längre.

och jag önskar att någon dök upp och började riva upp mig inifrån och ut igen, någon som fick mig att darra; en gemensam yttre fiende som kunde ena mig och min kropp på något sätt igen, någon som kunde hålla mig samman med sina armar. jag önskar mig ett par ögon som jag kunde tyda istället för att haka upp mig på mina egna,
jag önskar mig spontanitet och spektakularitet; färger i kaskader över alla bredder och jag önskar mig svåra samtal mitt i natten och jag vill ha någon som ömsom knuffar bort mig, ömsom lägger armen runt mig. jag önskar mig någon som jag vill ha,

jag önskar mig någonting, någon, någon annanstans för allt roligt händer alltid någon annanstans men jag vet inte vart det där är för vart jag än går så tröttnar jag och det goda livet är relativt precis som allt annat är och allt jag egentligen vill ha är en universell regel,
något konsekvent,
någonting fast som jag kan hänga upp mig själv på,
någonting att lita på,
för jag är så trött på att tillbringa tid med att försöka bestämma vilket ansikte jag ska bära idag,
och jag är så trött på att se mig själv sådan här,
för jag vet inte hur man lever längre.

don't need a photo 'cause i'll never forget, i'm just a silhouette

och jag vet inte vad jag tror på, vet inte vad jag gör. vet inte hur det kan hagla mjuka korn samtidigt som solen skiner för fullt och jag är inte säker på ifall våren, sommaren kommer i år om jag ska vara ärlig. jag vet inte vem jag är, vad jag tycker om eller vem jag dras till längre, och jag trodde att det var på ett sätt men det var annorlunda och jag känner mig inte ens besviken.

och jag önskar att du hade växt upp,
att du inte fått mig att tro att jag var speciell när det tydligen finns minst tjugo som mig för dig,
att du inte hade bjudit in mig och att du hade vågat gå fram till mig och föra en konversation trots att jag undvek din blick i desperata försök att skilja mig ur mängden.
jag önskar att det inte hade synts så tydligt hur du låtsas,
hur du håller upp en mask av anledningar som jag inte har en aning om,
att du inte hade sett åt mitt håll och sedan vänt dig om när jag gav den där blicken i baren lite senare.

jag önskar att du hade sagt hej när vi sågs igen och jag önskar att du hade tagit med mig avsides, vad som helst; bjudit mig på ett glas vin, vad fan, jag kan till och med ta en cigarett,
jag önskar att du inte hade haft de där kläderna, den där frisyren, de där fyra sjuttonåringarna hängandes på din arm vilket jag i och för sig bara kan anta att de gjorde eftersom jag för det mesta inte bemödade dig med en blick.

jag önskar att du såg hur vi ägde hela baren där borta runt vårt lilla bord,
hur människor kom in genom dörren och hur jag lutade mig över och kramade var och en,
att jag har vänner och att jag finns, på riktigt, även om jag bara är en i mängden för dig,

men mest av allt önskar jag att du inte såg på mig på det där sättet när du såg mig idag;
och jag önskar att du inte hade spräckt hela den bubbla jag levt i under hela den tiden då jag trodde att du var äkta,
och att jag var någonting alls.