i've watched your face for a long time

it's always the same

i studied the cracks and the wrinkles

you were always so vain

and now you live your life like a shadow

in the pouring rain

oh, it's called love

yes, it's called love

oh, it's called love

and it belongs to us

oh, it dies so quickly

it grows so slowly

but when it dies it dies for good

it's called love

and it belongs to everyone but us

i lived my life in the valleys

i lived my life in the hills

i lived my life on alcohol

i lived my life on pills

but it's called love
and it belongs to us
it's called love
and it's the only thing that's worth living for
it's called love
and it belongs to us
it's called love
yes it's called love

oh, love is found in the east and west
when love is at home, it's the best
love is the cure for every evil
love is the air that supports the eagle

it's called love
and it's so un-cool
it's called love
and somehow it's become unmentionable

it's called love
and it belongs to every one of us
it's called love
and it cuts your life like a broken knife 
oh, love, love, love, love, love
it's called love and it belongs to us
oh, love, love, love, love, love
it's called love
and it belongs
to everyone but us 

och varje gång jag ser dig påminns jag om att

du inte är samma person som den som finns närvarande i mitt huvud,

den person jag saknar så mycket,

den person som kanske aldrig

riktigt

fanns.

you appeared from nowhere beside me on the floor
identical in every detail to the way you were before
the best part of a decade since you went out of my life
the worst part of a decade, but here you are tonight
by my side

och jag antar att det är tack vare det där sista paret rom & cola som jag svassar rakt fram till

någon som jag aldrig vågat ge något mer än ett leende från andra sidan av rum,

och jag antar att om det inte vore för det faktum att han har en flickvän så skulle han

kvalificera till platsen som den enda fina kille mitt hjärta någonsin slagit så många slag för,

och jag antar att vi far fram som ett yrväder genom källarlokalen,

inga tankar på andra hälfter;

bara mina händer; den ena i hans hår och den andra på hans skuldror och

det var så länge sedan jag kände mig som ett med någon annan under

neonljus och till basen och;

jag vill ha honom så hela tiden och

jag vet att jag inte kan få honom så hela tiden,

men,

det kändes som mitt hjärta växte när han krokade fast sin arm i min medan vi

halkade på tidiga gator hemåt,

och plötsligt kändes det som om allt föll på plats när han log och sa

du kan luta dig mot mig,

någon slags känsla om att om jag kunde få honom skulle jag

våga allt.

och jag är tillbaka i min tonårssäng. får svårt att sova; hemsöks av tafatta händer och kvävda stön. jag vaknar sent, ensam i huset; blundar och räknar rum. elva rum, tre altaner och två människor som samsas om all denna yta. öppnar ögonen och ser mig omkring - det här är inte mitt rum längre. min mor påstår att hon bevarat det, men ingenting står där jag en gång bestämde att allt skulle stå. hon har missat helhetsintrycket. alla mina gamla böcker mot de vita väggarna. jag lägger mig på sidan; studerar tavlorna på väggarna. funderar på att ta dem med mig men inser att jag aldrig kommer kunna ta ner dem. de hör hemma där. gult, grått och blått mot vita väggar.

jag sänker mig under ytan i badkaret. allt är tyst och blekt i beige; grått; vitt. jag sträcker på nacken och ser slöjor av vitt dra förbi utanför fönstret. allt är tyst

jag blundar och tillåter mig att spela upp scenariot en gång till. ögonlock som biodukar; hur jag ställer mig med ryggen mot dig och känner hur din blick bränner. jag vänder mig inte om -  du blir till aska och jag blir till snö. 

jag vet inte om jag sårar dig.

du har aldrig låtit mig veta, och jag har aldrig haft karaktär nog att leta efter tecknen i dina ögon.

det spelar ingen roll längre ändå.

har vi spelat ut våra roller i varandras liv nu?

kashmirtröja, vörtbröd, espresso och en öppen brasa till frukost.

tystnad.

kungsgatan irriterar mig fastän den inte ens är full av människor.

sorlet.

kylan är rå i den här staden; biter mig i kinderna.

luften smakar friskt. 

jag ler mot asfalten när dina vänner hälsar på mig.

tänder en cigarett.

den här staden och du.

jag undrar om ni vet hur stort avtryck ni gjort på mig.

... och jag kom på att jag inte visste hur många människor som bor i den här staden; och trots att det tydligen bor upp mot en halv miljon i centrala göteborg; trots att jag växt upp här och känner hur många av den där halva miljonen som helst; trots allt det blir jag ändå inte förvånad över att den enda jag springer in i under sex timmar på stan är Du. den här staden har alltid njutit av att ge mig hjärtattacker.

och jag drar ut resväskan under sängen; borstar bort dammet från undersidan för att suckande se ut över bergskedjorna av kläder, överallt. fyra randiga tröjor över ryggstödet till stolen - tröjor för tunna för någonting annat än tjugofem grader och sol hänger ut över kanterna till sekretärens lådor.

en hand genom håret; drar upp persiennerna för att vinna lite sol och tid. börjar systematiskt vika, lägga ner i väskan, hänga in i garderoben. rotar, tankar någon annanstans när jag drar ut alla kläder som ramlat ner på garderobens golv; sorterar smutstvätt från skor och väskor. rotar, tankar någon annanstans när jag plötsligt håller i din tröja igen, påmind. stirrar på den; den luktar inte som dig längre. ingen annan skulle någonsin kunna veta att den tillhört dig. jag undrar om du vet att den ligger här. att jag omedvetet gömt dig under en hög meningslöshet på ett golv.

jag stirrar och vet inte riktigt vilken hög jag ska lägga den i.

dig i.

en timme senare är resväskan stängd,

kläderna ihopvikta och upphängda.

jag står i duschen och

du ligger fortfarande i en hög längst in i min garderob.

and sometimes i lose track of my heart