skavsår

2010-01-11T21:50:00.000Z

i've watched your face for a long time

it's always the same

i studied the cracks and the wrinkles

you were always so vain

and now you live your life like a shadow

in the pouring rain

oh, it's called love

yes, it's called love

oh, it's called love

and it belongs to us

oh, it dies so quickly

it grows so slowly

but when it dies it dies for good

it's called love

and it belongs to everyone but us

i lived my life in the valleys

i lived my life in the hills

i lived my life on alcohol

i lived my life on pills

but it's called love
and it belongs to us
it's called love
and it's the only thing that's worth living for
it's called love
and it belongs to us
it's called love
yes it's called love

oh, love is found in the east and west
when love is at home, it's the best
love is the cure for every evil
love is the air that supports the eagle

it's called love
and it's so un-cool
it's called love
and somehow it's become unmentionable

it's called love
and it belongs to every one of us
it's called love
and it cuts your life like a broken knife
oh, love, love, love, love, love
it's called love and it belongs to us
oh, love, love, love, love, love
it's called love
and it belongs
to everyone but us

2009-12-29T22:57:00.000Z

och varje gång jag ser dig påminns jag om att

du inte är samma person som den som finns närvarande i mitt huvud,

den person jag saknar så mycket,

den person som kanske aldrig

riktigt

fanns.

2009-12-28T22:27:00.002Z

you appeared from nowhere beside me on the floor
identical in every detail to the way you were before
the best part of a decade since you went out of my life
the worst part of a decade, but here you are tonight
by my side

och jag antar att det är tack vare det där sista paret rom & cola som jag svassar rakt fram till

någon som jag aldrig vågat ge något mer än ett leende från andra sidan av rum,

och jag antar att om det inte vore för det faktum att han har en flickvän så skulle han

kvalificera till platsen som den enda fina kille mitt hjärta någonsin slagit så många slag för,

och jag antar att vi far fram som ett yrväder genom källarlokalen,

inga tankar på andra hälfter;

bara mina händer; den ena i hans hår och den andra på hans skuldror och

det var så länge sedan jag kände mig som ett med någon annan under

neonljus och till basen och;

jag vill ha honom så hela tiden och

jag vet att jag inte kan få honom så hela tiden,

men,

det kändes som mitt hjärta växte när han krokade fast sin arm i min medan vi

halkade på tidiga gator hemåt,

och plötsligt kändes det som om allt föll på plats när han log och sa

du kan luta dig mot mig,

någon slags känsla om att om jag kunde få honom skulle jag

våga allt.

2009-12-22T22:52:00.001Z

och jag är tillbaka i min tonårssäng. får svårt att sova; hemsöks av tafatta händer och kvävda stön. jag vaknar sent, ensam i huset; blundar och räknar rum. elva rum, tre altaner och två människor som samsas om all denna yta. öppnar ögonen och ser mig omkring - det här är inte mitt rum längre. min mor påstår att hon bevarat det, men ingenting står där jag en gång bestämde att allt skulle stå. hon har missat helhetsintrycket. alla mina gamla böcker mot de vita väggarna. jag lägger mig på sidan; studerar tavlorna på väggarna. funderar på att ta dem med mig men inser att jag aldrig kommer kunna ta ner dem. de hör hemma där. gult, grått och blått mot vita väggar.

jag sänker mig under ytan i badkaret. allt är tyst och blekt i beige; grått; vitt. jag sträcker på nacken och ser slöjor av vitt dra förbi utanför fönstret. allt är tyst

jag blundar och tillåter mig att spela upp scenariot en gång till. ögonlock som biodukar; hur jag ställer mig med ryggen mot dig och känner hur din blick bränner. jag vänder mig inte om - du blir till aska och jag blir till snö.

jag vet inte om jag sårar dig.

du har aldrig låtit mig veta, och jag har aldrig haft karaktär nog att leta efter tecknen i dina ögon.

det spelar ingen roll längre ändå.

har vi spelat ut våra roller i varandras liv nu?

kashmirtröja, vörtbröd, espresso och en öppen brasa till frukost.

tystnad.

kungsgatan irriterar mig fastän den inte ens är full av människor.

sorlet.

kylan är rå i den här staden; biter mig i kinderna.

luften smakar friskt.

jag ler mot asfalten när dina vänner hälsar på mig.

tänder en cigarett.

den här staden och du.

jag undrar om ni vet hur stort avtryck ni gjort på mig.

2009-12-20T16:34:00.000Z

... och jag kom på att jag inte visste hur många människor som bor i den här staden; och trots att det tydligen bor upp mot en halv miljon i centrala göteborg; trots att jag växt upp här och känner hur många av den där halva miljonen som helst; trots allt det blir jag ändå inte förvånad över att den enda jag springer in i under sex timmar på stan är Du. den här staden har alltid njutit av att ge mig hjärtattacker.

2009-12-18T13:38:00.001Z

och jag drar ut resväskan under sängen; borstar bort dammet från undersidan för att suckande se ut över bergskedjorna av kläder, överallt. fyra randiga tröjor över ryggstödet till stolen - tröjor för tunna för någonting annat än tjugofem grader och sol hänger ut över kanterna till sekretärens lådor.

en hand genom håret; drar upp persiennerna för att vinna lite sol och tid. börjar systematiskt vika, lägga ner i väskan, hänga in i garderoben. rotar, tankar någon annanstans när jag drar ut alla kläder som ramlat ner på garderobens golv; sorterar smutstvätt från skor och väskor. rotar, tankar någon annanstans när jag plötsligt håller i din tröja igen, påmind. stirrar på den; den luktar inte som dig längre. ingen annan skulle någonsin kunna veta att den tillhört dig. jag undrar om du vet att den ligger här. att jag omedvetet gömt dig under en hög meningslöshet på ett golv.

jag stirrar och vet inte riktigt vilken hög jag ska lägga den i.

dig i.

en timme senare är resväskan stängd,

kläderna ihopvikta och upphängda.

jag står i duschen och

du ligger fortfarande i en hög längst in i min garderob.

and sometimes i lose track of my heart

2009-12-17T01:48:00.001Z

hälsningar

2009-12-15T20:41:00.001Z

... snön, snön, snön överallt - flingor över takåsarna; de singlar ner, har inte bråttom och inte jag heller fastän jag bara klarade av att lämna lägenheten en gång den här helgen. snö, snö, snö överallt - den lägger sig tungt som en varm trötthet på mina axlar. jag står stilla i vitabergsparken och försöker följa flingorna med blicken; tankarna blir till samma yrande kaos; blir snurrig, blundar. luften smakar kallt och gott mot tungan, lungorna. allt är tyst och vitt. jag visste inte ens att jag tyckte om snö. ren och kall. snön, snön, snön...

vi har blinkat i otakt hela året

2009-12-09T21:43:00.003Z

och det här året har jag hunnit leva tre olika liv, i tre olika städer och
förutom mig har de bara haft en annan gemensamt,
och jag avslutar året och decenniet så här;
med någon slags tanke om att börja gå vidare och
sluta springa iväg.

2009-12-08T11:34:00.001Z

rainbows or burning bridges, if you squint a little more it looks the same

2009-12-04T17:39:00.008Z

och jag skriver nästan ingenting nu; sover mycket och arbetar lite. idag stod jag i tjugo minuter på apoteket och stirrade framför mig. vitaminerna delade hylla med medel mot "nedstämdhet" och jag visste inte riktigt om jag skulle titta till höger eller vänster. till slut ryckte jag omedvetet åt mig de dyraste vitaminerna för att undvika ett samtal med expediten som närmade sig. jag dricker kaffe och äter frukt för att motverka tröttheten. vill helst ligga inne men det finns för många jävla saker att göra och för många fester att gå på. för få dagar att kasta bort. så jag köper nya kläder, duschar två gånger per dag för att skrubba bort det där gråa jag anar på min hud,
och ironin lyser i att jag inte vill se dig, inte ser någon som helst framtid för oss, hatar det faktum att du är ännu fegare än vad jag är, ignorerar dig när du skriver till mig, och träffar andra men
ändå finner mig själv sittandes på restauranger med någon, funderandes på vad jag skulle säga om du skulle dyka upp,
att jag aldrig mer vill se dig men väntar mig dig utanför min dörr varje natt jag vinglar hem ackompanjerad av den musik du brukade tillägna mig.
som att det faktum att den påminde dig om mig faktiskt betyder någonting,
som om du lämnade en liten del utav dig själv kvar inuti mig.

2009-12-02T17:01:00.002Z

"vi var två hörn i en aldrig fullbordad triangel, geometriskt omöjlig och djupt frustrerande eftersom den tredje punkten rörde sig, bytte position och skepnad. det gick aldrig att upprätta någon yta, någon slags spelplan. vi förblev bara två punkter, anslutna till varandra, förbundna och sammanhållna av ett streck, en linje utan volym. en tråkig företeelse."

2009-12-02T15:01:00.002Z

i walk along the street
i look into your eyes
i'm pleasant when we meet
i'm there when you go home
how many times before
could you tell i didn't care?
when you turned your back on me
i knew we'd get nowhere
do you believe in youth?
the history of all truth
a heart that's left at home
becomes a heart of stone
do you believe in truth?
the lies we told of youth
a cause we call our own
beside an empty throne
how many times before
could you tell i didn't care?
when you reached out in your sleep
and you knew i wasn't there
my eyes are made of stone
just like your sordid home
how many times before
did you leave my soul alone?

nej.

2009-11-30T16:03:00.001Z

you name the drama, and i'll play the part

2009-11-27T15:54:00.001Z

en fin dag och en fin kväll avslutas med en av de finaste låtarna jag vet. god natt.

2009-11-25T23:22:00.001Z

love can damage your health

2009-11-24T21:52:00.001Z

det är så svårt att veta vad man bör sätta sin tro till

2009-11-23T11:46:00.002Z

- du har i alla fall din stolthet. var rädd om den.

sedan hade du ingenting mer att säga.

2009-11-21T23:21:00.002Z

you need not to find a cure for everything that makes you weak.

do you really think you can just put it in a safe behind a painting, lock it up and leave?

2009-11-21T10:10:00.005Z

jag var arg när han gick. när jag stod i fönstret och stirrade på morgonen som försiggick utanför. jag var arg. för arg för att vända mig om och se vad som försiggick i mitt vardagsrum. jag hörde bara hans steg fram och tillbaka genom rummen. stereon började spela en långsam sång som stämde alldeles för väl in, och jag kippade efter luft; öppnade fönstret. syre mot tårar när han ställde sig bredvid och såg på mig. jag såg hur hans reflektion i glaset vek ihop sin handduk. när jag väl vänt mig om hade han tagit på sig kavajen och stängt väskan.

jag var arg när han gick. när han stängde dörren exploderade jag.
jag skrek, välte möbler, slängde saker runt mig och raderade nästan hela den här bloggen.
sedan dess har jag suttit och stirrat på den här websidan ett par gånger per dag. jag tycker att den är obehaglig. den har funnits så länge nu.
den är ett utlopp för något som har blivit en kliché. ett ältande.
på golvet i garderoben ligger hans tröja. jag har inte tänkt på den på tre veckor. här finns ord han inte förtjänar. ord som inte tjänar mig någonting heller. inte längre.
här finns år av ord om någon annan jag älskade som bara en galen människa kan. jag tänker aldrig på honom längre. jag saknar honom aldrig. drömmer aldrig om honom. det är svårt att läsa det där. det finns inte längre.
jag var ung, ung. jag var någon helt annan fast likadan.
jag hade saker som jag var tvungen att formulera för att förstå dem.

nu sitter jag på små restauranger på söder och äter middag med någon helt annan, som antagligen aldrig kommer att bli mer än det här i den här bloggen.
jag har ingenting att riktigt formulera. inte här.
måste inte. nöjd bara med någons ben intill mina. ett sms på telefonen. en cigarett i novembernatten. måste inte dividera, konsumera, destrukturera, komplicera.
jag kommer hem på kvällarna och får en sång skickad till mig,
som om det skulle kunna betyda förlåt,
och jag orkar inte dramatisera det längre.
vill inte relatera.
orkar inte relatera.
så jag relaterar inte.

2009-11-17T20:16:00.001Z

i know you said to me, i don't care at the same time

2009-11-15T17:27:00.004Z

och jag blir sjuk på torsdagen. vrider mig i blöta lakan hela natten, utan tröst eller lungkapacitet och sedan inbillar jag mig att det stadiet förföljer mig hela helgen;
ursäktar mig och stänger av telefonen, låser dörren;
någonting inom mig säger åt min hjärna att jag inte skall lämna mitt hem på minst tre dagar, på grund av en inkorporerad falsk sjukdom och,
jag sitter där på lördag natt när du bestämmer dig för att bryta vår tre veckor långa tystnad genom att endast skicka en sång och jag
stirrar på skärmen och
någonting inom mig säger åt mitt hjärta att jag ska börja gråta, på grund av en inkorporerad känsla av att jag borde matcha dina sceniska, dramatiska gester och
jag sitter där i mörkret med en filt runt mig och lyckas pressa ut tre förvirrade tårar innan jag skakar på huvudet åt mig själv, reser mig och går och lägger mig,
och min bittra hjärna tänker ut en eloge åt dig;
ingen har någonsin kunnat göra mig så förvirrad som du.
hör du den?
du verkar tro att du kan läsa mina tankar,
men beskyller mig alltid för att vara för nedstängd.

dagar av en grå himmel på andra sidan av neddragna persienner,
vita väggar,
tv-ögon och
tidningarna samlas på hög på hallgolvet precis som
glasen på diskbänken,
jag sover inte för det är för varmt,
för kallt,
himlen är kusligt röd utanför och det dröjer ända till söndag kväll innan jag
reser mig,
diskandet blir till frenetiskt städande och
när mina femtiofem kvadrat är kliniskt rena sjunker jag ihop mot väggen.
du säger att det var jag som bestämde det här.
jag är förvirrad,
och mina lungor väser åt mig när jag andas.

2009-11-12T00:48:00.002Z

och,
jag vet inte vad jag ska känna när jag träffar människor och vår minsta nämnare är du,
för de säger alla samma fördömande saker och
jag vet inte om jag ska känna samhörighet,
tycka synd om dig eller
bara känna mig lurad.

2009-11-10T21:55:00.000Z

2009-11-08T21:44:00.000Z

och det handlar inte om att jag inte tror att jag förtjänar lycka. det handlar om att jag inte vill ha den.

den här känslan som jag har är inte min

2009-11-08T20:54:00.004Z

och jag hoppar på elvan på stigbergstorget och
tittar lika vant som förr ut över masthuggstorget, kommersen,
stenaterminalen någonstans i mörkret utanför och
jag lämnar staden nu,
tänker med ett leende att jag inte vill vara här längre när jag tar tre trappsteg ner,
mitt hjärta lättat över att jag slapp träffa dig,
går rakt fram och jag är säkert bara en meter ifrån bänken när jag inser att det är du som sitter där för
mitt liv är en evig filmscen,
och jag hinner precis fånga den där paniken i dina ögon innan jag
vänt mig om;
och tio sekunder senare tänker jag att det inte är första gången du sitter kvar medan jag är trehundrasextio grader om,
sextio kilometer i timmen;
femtio mil bort från dig igen,

jag sköt en hund när jag var fem. gud minns mitt namn i himmelen. så nu är jag en hund själv, och någon borde skjuta mig

2009-11-07T22:16:00.004Z

och göteborg är regression;
kapitulation, där på golvet hemma hos henne med
martini blanco i blodet,
svärta utanför fönstren och
ända in i hjärtanen.

jag vet inte om det är ett komplex;
om man måste intala sig själv att problemen är större bara för att
staden är så liten.

göteborg är regression;
på järntorget 00.30 då jag
redan har hunnit spilla ut både öl,
vin och kaffe över min kappa och
människor kurar under sina halsdukar precis som
jag gör medan spårvagnsrälsen surrar och jag
kramas med människor och upprepar samma ord till dem alla.

göteborg är regression;
att vingla runt i masthugget klockan 07.30 utan dig;
när allt som finns kvar är den äckliga eftersmaken av allt det som
verkade verkligt för några timmar sedan;
när jag skymtade dig på andra sidan rummet medan någon överröstade musiken;
sa mig
jag kan verkligen beundra dig. hur du tar tag i ditt liv.
hur du gör någonting med det.

normativt tänkande

2009-11-06T11:46:00.004Z

och du har aldrig någonsin varit min vän.
faktumet att jag inte har något att kalla dig om det inte är älskare adderas med att jag aldrig mer vill att du rör mig,
leder till att du inte är någonting för mig.

hem

2009-11-04T19:39:00.006Z

tre och en halv timme på tåget. göteborg är grått och kallt och jag vet inte hur jag ska känna. en ogenomtänkt resa; det är som att springa på en gammal älskare på stan. jag går till caféet, men känner inte längre någon som arbetar där. betalar för mitt kaffe, dricker snabbt upp, går.
en buss ut till huset vid havet. min far kommer med bilen; kör mig sista biten. jag har ju trots allt väska.
jag hoppar huttrande in i passagerarsätet, säger hej pappa.

vi säger ingenting medan volvon kör i mörkret. vi har inte talats vid på två månader.
allt är precis som det alltid har varit.
det är tryggt, tänker jag,
samtidigt som havet skymtar fram mellan träden.

han börjar tända en brasa medan jag ler och trycker ansiktet mot hundens nacke. jag tittar på honom, sedan lite till höger. ser alla älskarna fladdra förbi mot den vita väggen; samma blick som hans. alltid den där blicken.
det är nog dags snart, säger han och tittar på hunden. jag nickar, vet redan, och tänker att det är konstigt.
vi växte upp tillsammans; jag är på den så kallade toppen av mitt leverne; henne måste vi nog ta livet av snart. det är mer humant så.
humant.

grannen knackar på; kliver in, ler, ger mig en kram. tittar på mig och min far, skrattar till och säger att jag blir alltmer lik honom för varje gång vi ses. jag ler snett;
häller upp ett glas rödvin, går upp och tappar upp ett bad. ställer upp fönstret lite, känner havsluften. sjunker ner; trycker på en knapp och låter jetstrålarna och alkoholen massera mig utifrån och inifrån. lugnet infinner sig alltid i det här huset.
den enda plats jag har där tiden alltid står stilla.

mörkret och kylan känns som hemma på grusvägen ner mot havet. här finns inte någon annan än jag. jag slår mig ner på samma gamla sten som jag alltid suttit på de senaste tio åren, tänder en cigarett, stirrar på ett hav hugget i onyx.
havet står aldrig stilla.
havet vet inte vad tid är.

dedikering

2009-11-03T21:28:00.001Z

2009-11-02T11:23:00.003Z

... sedan har jag ju världens vackraste, smartaste, finaste och roligaste vänner också. vi hade fan kunnat ta över världen om vi inte saknade övertygelse.

2009-11-02T11:03:00.003Z

och jag kommer hem på torsdagen; sover tre timmar. sedan upp; dusch, kläder, smink, klackar och ut genom dörren. resten av dagarna är bara upprepningar av samma sak. gratisöl och mingel och jag ler mitt finaste leende varje gång av de femhundraåttio gånger jag tar någon i hand. jag hittar den där söta mannen som delar hemstad med mig och ler ännu större. luktar i hans nacke. står tätt intill innan jag plötsligt finner mig själv i en soffa med hans tråkiga kompis istället. suckar åt hur snabbt jorden och golvet under mig snurrar innan jag vaknar upp på mage i min säng på fredag morgon. jag är lika slut som mina värktabletter, men ändå; upp, den där duschen igen, sminket och kläderna och så ut. plötsligt är det lördag natt och jag ramlar in genom dörren klockan fem noll noll. dricker upp resterna av romen som står på vardagsrumsbordet medan jag för en timmeslång konversation med någon av mina mer tveksamma manliga kontakter. vaknar upp i soffan. sunday morning, brings the dawning. utanför blir himlen till en ny dag. som om de skulle göra någon skillnad. alla dessa ord.

2009-10-31T19:18:00.001Z

sjung medan ljusen tänds över stan

2009-10-30T23:32:00.004Z

och det är upp klockan åtta; dusch och ipren och
kollapsa i sängen igen,
sova till klockan tolv för
jag drack två öl för mycket igår igen,
minne av att snubbla av bussen och
jag kunde inte föra ett ordentligt samtal med honom bredvid för
han är söt och tänder mina cigaretter på ett annat sätt än du
brukade göra och
när han såg på mig sådär gjorde det ont i mig för allt jag undrar är om
du berättade om mig för honom när du åkte till honom dagen du lämnade mig.
vad du sa,
om mig.

mina vänner säger att han är konstig och jag nickar för
alla de jag tycker om är underliga,
dysfunktionella och
jag undrar när jag ska bli offer för teorin att
opposite attracts.

jag går ut och andas höstluft så klar som den kan bli i
stockholm innerstad;
irrar runt östermalm för att hitta restaurangen där alla sitter men ger upp,
stirrar på höstlöv,
går och tar en kaffe och går sedan genom hela staden, hem till hallen,
badrummet,
köket,
vardagsrummet,
gräver ner mig i sovrummet igen och
solen har gått ner men jag tvingar upp mig igen;
kläder utan röklukt,
svart smink,
röda läppar,
klackar på igen fastän
jag inget hellre vill än att somna om igen;
men jag måste ut och brinna för
det är det enda som håller mig vid liv.

2009-10-28T22:06:00.001Z

2009-10-28T12:28:00.007Z

utanför fönstret ligger molnen över världen så som mitt täcke ligger över mig. åtta dagar utan sol; jag tittar ut på gården och tänker att löven hade varit vackrare i höstljus. tystnaden ligger tung i lägenheten; bryts sporadiskt av flygplanen som flyger in över staden. alla städer jag aldrig har sett ekar i hjärtat ibland. jag stannar inne i stormens öga; fram och tillbaka över trägolven i någons vita frackskjorta. chokladpraliner och rosor på köksbordet blandas med gårdagens tvätt, och ibland är det lättare att inte göra någonting alls än att försöka välja bara en av alla världens möjligheter.

2009-10-27T22:30:00.002Z

och jag biter på vinglaset; ögonen svänger fram och tillbaka genom rummet. människor överallt. all denna medvetenhet. jag tittar på mitt tomma glas och tänker att jag dricker för mycket. föreställer mig själv balanserandes på kanten; en miniatyrtrassel i klackar och röda läppar. det är varmt här inne. jag tar upp telefonen och läser ett meddelande från någon halvintelligent, halvointressant kille. svarar tvetydigt för att jag känner mig mindre ensam när han svarar en minut efteråt. han säger att jag alltid är så svår att få stopp på. jag tänker att han är rätt dum som inte förstår att det beror på att jag inte vill stanna för honom.
det här varmt här inne. alla dessa medvetna människor. mitt fågelhjärta fladdrar och jag biter på vinglaset; möter någons blick och längtar till huset vid havet.

2009-10-27T17:42:00.001Z

2009-10-25T17:27:00.003Z

och stockholmsnätterna går i orange och svart.

på slussen klockan nollfyra trettiofem stirrar jag på ett kort på dig i min kamera och känner ingenting; osäker på om det är för att jag inte bryr mig längre eller om det bara är så att digitala pixlar aldrig skulle kunna göra dig rättvisa.

things get more complicated when you're older, before you know it you're somebodys soldier, you get a gun and you name it after a girlfriend

2009-10-22T13:39:00.001Z

2009-10-18T14:55:00.003Z

och jag behöver ingen hjälp. det är skönt, och det är faktiskt sant. det hjälper att veta att det är du som sitter på alla de platser som brukade vara våra. det är skönt att höra att du isolerat dig. att du går hem tidigt från fester. det känns bra att kunna ignorera dina samtal. att det är så lätt. det känns skönt att jag inte ens behöver prata om dig. att jag nöjer mig med att rita fåglar lite överallt och ta en till cigarett. det är skönt att veta att du har ont. det känns bra att det är du som behöver hjälp. det känns bra jag inte har något behov av att ge dig den.

091017

2009-10-17T10:51:00.005Z

playlist här

and it keeps coming, and it keeps coming, and it keeps coming til' the day it stops

2009-10-17T00:30:00.002Z

2009-10-16T10:47:00.001Z

2009-10-15T20:33:00.007Z

och det konstigaste är att allt fortsätter som om ingenting har hänt. mitt hjärta slår som om alla hjärtattackerna aldrig inträffat. morgonen kommer varje dag, blir till eftermiddag. natten har inte blivit mörkare och vattnet rinner fortfarande i kökskranen. ljuset på tunnelbanorna är fortfarande lika starkt och de medlidsamma blickarna från människorna runtomkring försvann samtidigt som mina tårar. grannen på andra sidan gården; han som jag är säker på såg när du kom hem den natten, hans lampa är fortfarande röd. mina fötter går precis som vanligt och jag talar med samma människor. jag går fortfarande upp innan klockan elva och går fortfarande och lägger mig vid slutet av dagen. dagarna tar fortfarande slut; blir till nya. jag dansar på samma sätt och ler mot samma sorts män. det regnar inte ens ute. samma program går på tv och samma böcker står i min bokhylla. det är som om alla konsekvenser är utsuddade. jag behöver inte oroa mig för att möta dig på gatan eller för vad jag ska svara när du frågar vad fan som är mitt problem. kaffet smakar likadant och spriten också. arbetarna går fortfarande till jobben och lodisarna sitter fortfarande på medborgarplatsen. cigaretterna är lika dyra, och gubbarna på eftermiddagspromenaden hälsar fortfarande med samma leende. allting fortsätter som om ingenting har hänt. allting får mig att ifrågasätta om någonting någonsin hänt. om du någonsin kom hit. om du finns. om allt det här som fick mig att tro att jag skulle dö; den där känslan som dyker upp flera gånger om dagen, den som får mig att skaka och lägger sig över bröstet, om jag är ett symptom på någonting helt annat. för hela omvärlden saknar avtryck av dig.
det konstigaste är att allt fortsätter som om ingenting har hänt.
jag antar att det är en bra sak.

2009-10-14T10:09:00.001Z

2009-10-13T15:24:00.003Z

och idag har jag tagit sovmorgon, gått timmeslång promenad innan frukost, gjort sextio situps, druckit smoothie och ätit löskokta ägg, tänkt på hur du vill ha dina, duschat, torkat, fönat, sminkat mig, klätt på mig kläder, vikt ihop kläder, stirrat på din tröja inslängd i garderoben - det enda bevis jag har på att du faktiskt varit här, förutom att jag inte har ditt nummer längre - arbetat, läst, skrivit, gått ner och druckit kaffe, rökt en cigarett, gått hem igen, slötittat på tv, tänkt på att du inte har någon tv, tänkt på att jag nog inte haft någon tv på två år, pratat med en vän, gjort en playlist, undrat när nästa panikångestattack kommer dyka upp - den är smärtsamt nära i bröstet nu - studerat hur flygplanen åker fram och tillbaka över mitt tak, lagat lax med gräslökssås, ätit lax med gräslökssås, suttit med huvudet i händerna i tio minuter, föreslagit att vi ska ta den där ölen en timme tidigare istället, stirrat på klockan, diskat tre gånger, öppnat fönstret för att jag inte kan andas, stängt fönstret för att det är så jävla kallt ute, stirrat på telefonen medan den ringer, fokuserat på golvtiljorna för att få hjärtat att lugna ner sig, undrat varför du aldrig lämnar mig om det nu är en sådan lätt sak att göra.

jag tänker mig att när din tröja slutar lukta som din hals, då ska jag ha slutat tänka på dig

2009-10-12T20:02:00.000Z

i'm not a political fighter, and i don't even have a cigarette lighter

2009-10-12T19:24:00.006Z

och jag har svårt att sitta still;
dagarna har blivit till små evigheter och jag vet inte hur man blir av med all denna tid. jag sätter på teven men kommer snart på att jag inte tycker om teve så jag sätter på kaffe men häller ut det när jag inser att det inte gör rastlösheten mindre. jag lagar ordentlig middag men äter upp den för snabbt; ringer vänner men ingen svarar. lägger mig med en bok men det kryper i mig så jag går till duschen för att försöka skrubba bort myrorna som kryper innanför min hud men hjärtat slår alldeles för fort, blodet rinner för snabbt för att jag ska kunna vila.

när mörkret kommit tar jag på mig kappan och går ut; går och går och på götgatan rör sig ett tåg av mörkklädda människor med facklor i handen och flaggor vars symbolik jag inte vet. jag tittar fascinerat; jag försöker sakta ner men går ändå så mycket snabbare än alla dem. det är som om omvärlden vägrar försvinna; den promenerar alltid där på andra sidan av min väg, kantar alltid mitt liv,
och medan alla händer och facklor lämnar mitt synfält undrar jag igen vad de
brinner för.

mina ben rör sig fort uppför backen; upp mot höjden och där uppe sträcker vattnet ut sig under mig. han brukade säga att jag skulle sakna havet om jag flyttade. jag vet inte om det är den kalla luften eller bara åsynen av vatten som lugnar ner blodet; jag kan andas i takt med fotstegen här. hela stockholm ligger för mina fötter, men i mörkret syns bara alla ljus. ljusen från staden blir ljusen som några tänt vid statyn där, blir till glöden från min cigarett.
det finns så många fler ljus än människor. jag undrar vad de alla brinner för.

so don't come back to stockholm no more

2009-10-12T16:33:00.001Z

2009-10-12T13:39:00.003Z

och efter två flaskor vin är jag full och när jag i kön till toaletten säger att jag tycker om honom himlar hon med ögonen innan hon naglar fast mig vid väggen med orden;
det är för att han är konstig, trassel. precis som alla de andra.
och jag rycker på axlarna och tänker att jag inte kan hjälpa att jag tycker att
det är vackrare att kämpa mot sig själv än att vara perfekt.

youth is like diamonds in the sun, and diamonds are forever

2009-10-11T18:28:00.003Z

och vi trivs på våra piedestaler och höga hästar och tillbringar hela våra liv med att balansera på kanten. den där hisnande känslan när man är på väg ner. på väg.

den hisnande känslan när man lyfter från marken. vi fortsätter flyga, för att vi inte klarar av marknivå. för att jorden är mer porös än skyn är bärande. asfalten är grå men där uppe lyser det klarblått. midnattsblått.
så vi flyger för att vi inte klarar av att falla. för att livet känns mer uthärdligt med ett perspektiv ovanifrån. för att vi inte vet hur man ska leva om
man inte lever fullt ut
hela tiden.
för att vi är unga.
för att det gör så ont att ramla.

till dig. det är okej nu.

2009-10-11T15:32:00.001Z

2009-10-09T20:40:00.002Z

alone we stand together we fall apart

fredagsfrihet

2009-10-09T12:21:00.004Z

saker jag gör samtidigt som jag tar bort vartenda meddelande du någonsin skickat mig:

2009-10-08T15:55:00.005Z

luktar på halsringningen av din tröja; den luktar fortfarande som du
dricker fyra koppar kaffe
försöker röka ut genom fönstret, men det blåser bara in i vardagsrummet
solar i sängen
tittar upp i taket
försöker återupptäcka hur man ser på teve
laddar ner fyra hundra nya sånger

2009-10-07T18:35:00.004Z

it could all be so simple but you'd rather make it hard. loving you is like a battle and we both end up with scars. tell me who i have to be to get some reciprocity. no one loves you more than me. and no one ever will. is it just a silly game that forces you to act this way? forces you to scream my name, then pretend that you can't stay. tell me who i have to be to get some reciprocity. see no one loves you more than me. and no one ever will. no matter how i think we grow you always seem to let me know, it ain't working. it ain't working. and when i try to walk away you hurt yourself to make me stay. this is crazy. this is crazy. i keep letting you back in. how can i explain my self? as painful as this thing has been, i just can't be with no one else. see i know what we have to do; you let go, and i'll let go to. because no one's hurt me more than you, and no one ever will. care for me care for me, i know you care for me. there for me there for me, said you'd be there for me. cry for me cry for me, you said you'd die for me. give to me give to me, why won't you live for me?

but even at our swiftest speed, we couldn't break from the concrete of a city where we still reside

2009-10-07T11:47:00.002Z

2009-10-06T12:01:00.002Z

och jag klarar av att må dåligt,
det är okej,
men jag hatar att känna mig dum.

jag hatar att du får mig att känna mig dum.

jag hade inte hört av dig på en månad och allt var underbart.
du kom och allt var underbart.
och sedan rev du sönder mig och nu kan jag inte sova, äta eller sitta ner.

jag hatar att du kunde förstöra min lycka på fyra dagar.

jag går och lägger mig klockan tio och går upp klockan åtta.
stirrar på kylskåpet och mockabryggaren och vänder mig mot fönstret.
jag tar en dusch men orkar inte tvätta håret.
jag står naken och stirrar in i min garderob men har glömt hur man väljer kläder.
varför man väljer kläder.

finskjortan som du tyckte om. varför inte?
kjol och fin frisyr.
fint.

jag tittar ut genom fönstret.
klockan är nio på morgonen och solen flödar över södermalm.
kalendern är tom,
och jag hatar att inte veta vad jag ska göra med all denna
frihet
du tvingat på mig.

2009-10-06T08:22:00.002Z

... ända tills jag hänger tvätt och mina händer plötsligt håller i din t-shirt. den luktar fortfarande som du.

2009-10-06T07:38:00.002Z

men jag vet inte,
när man har varit kär i en fasad som har fallit,
så har man väl inte så mycket att ha kvar känslor för.

det gör bara så jävla ont att jag var någon slags statist i din
kuliss
i filmen om ditt jävla liv.

men jag antar att det är du som blir kvar där; med din kuliss och ett par statister.

2009-10-06T06:36:00.003Z

och på kvällen har jag samlat mig men när jag kommer in genom dörren till min lägenhet så står din jävla kaffekopp där bredvid frukosten du aldrig åt innan du gick utan att vända dig om;
min säng är kladdig av dig, din tröja ligger vid fotänden som gått sönder, mina underkläder ligger fortfarande där du drog av dem,
hela min jävla lägenhet luktar av dig och jag
vet inte vart jag ska börja så jag börjar diska; skrubbar frenetiskt och sliter av lakanen från sängen tills jag finner mig själv på golvet, skakandes och slåendes på en jävla kudde som inte kan känna någonting av de fem hundra känslorna jag önskar att jag kunde få dig att känna just nu.
det ligger en jävla tyngd över mitt bröst, förstår du inte att jag inte kan andas på grund utav dig? jag kan inte andas. jag kan inte andas. och när jag vaknar klockan sju av att du skriver lyckas du förstöra ännu en dag redan innan den börjat,
och när jag kommer hem klockan tio på kvällen hittar jag min frukost på bordet; den jag inte hann äta för att jag hade lika bråttom härifrån som du. du från mig - jag från det hjärta du hugger, om och om igen,
och påstår att det är jag som bär skulden.

2009-10-04T19:40:00.002Z

och mina vänner säger precis som de alltid sagt; att jag är underbar och han ett avskum och de förstår inte kniven i mitt hjärta, för det har ju alltid varit jag som försvarat honom.

2009-10-04T17:30:00.001Z

DU GÖR MIG ILLA

JAG HAR SÅ JÄVLA ONT

2009-10-04T15:54:00.002Z

IDAG VAR DAGEN DÅ ELDEN SOM KANSKE ALDRIG FANNS SLOCKNADE. VI DOG OCH JAG VILL ALDRIG MER SE DIG ELLER HA DIG I MIG. DET HÄR ÄR EN MINNESRUNA ÖVER NÅGONTING SOM ALDRIG FANNS. DET HÄR ÄR ETT FARVÄL.

2009-10-03T21:45:00.004Z

says it better II

2009-10-01T20:22:00.001Z

says it better

2009-10-01T07:40:00.001Z

2009-09-23T18:14:00.003Z

2009-09-21T16:19:00.004Z

2009-09-20T20:34:00.002Z

och plötsligt har allt blivit så rakt;
jag går raka gator fram och kommer alltid dit jag ska.
jag har tid och jag har möjligheter och jag trivs,
och jag vet inte när senast,
mitt liv var så tömt på vägkorsningar,
rödljus;

och lördagskvällen kommer på
en av de där raka gatorna och
plötsligt drar mitt hjärta ihop sig i kramp,
mina ögonbryn sänker sig och
jag känner tårarna välla upp i mina ögon och
i ryggen bränner avtrycken från
de förbipasserande som vände sig om,
medan jag tände en cigarett som om de där tårarna
inte alls rann ner för kinden.

2009-09-17T01:11:00.005Z

god morgon

2009-09-16T08:17:00.001Z

hjärnan behöver mer för att ha kul

2009-09-13T01:19:00.002Z

och när jag sitter kvar på tunnelbanan medan
alla de jag känner skyndar av
kan jag inte hjälpa att undra
när känslan ska infinna sig;
när jag ska bli alltför blasé
även för den här staden.

2009-09-09T19:20:00.003Z

so dubious

2009-09-07T21:09:00.002Z

och på klubben känner någon igen mig; tar tag i min axel och ler mitt namn mot mitt högra öga och jag
försöker placera honom men lyckas inte riktigt förrän några sekunder för sent medan han leder mig ut för en cigarett och
ingen röker i stockholm förutom i skydd av natten;
som om de inte förstår att glöd lyser starkare när det är mörkt.

jag tillbringar två timmar med att roas åt hans små försök att
förolämpa mig men ändå ta min hand med
jämna mellanrum.
hans viskning att
jag är hellre med dig
medan jag försöker förstå hur han ens kunde känna igen mig,
men det känns bra för
jag kan hantera sådana här relationer;
ett lätt skratt och ett
fördummande ögonkast.

efter en sexa vodka tittar han bort och jag
går innan han hinner se,
och vinglandes utanför en nattklubb tänder jag en cigarett och går mot en taxi,
undrar
syns jag bättre i mörkret?

2009-08-31T20:51:00.002Z

och dagarna är ett myller,
jag håller mig helst i min stadsdel; skriver, läser, dricker kaffe, studerar förbipasserande, allt bakom ett par solglasögon. en vän kommer förbi och pratar och smyger runt ämnen. jag lyssnar på ep:s som gamla romanser släppt och undrar om de minns mig.
dagarna är som de glimtar av verkligheten man får syn på mellan tunnlarna på metron. små explosioner av broar, vatten, träd och sol; människor i sammahang. små explosioner av liv mellan varje tunnel. vackert, men inte lika tryggt som mörkret. små passager av insikten av att man borde åstadkomma något.

ljuset sticker i mina ögon när jag kommer hem. jag vaknar fem timmar senare och minns inte riktigt att jag lagt mig i soffan. sex missade samtal på mobilen och en full kopp kallt kaffe på bordet. det påträngande ljuset har gett vika för det där djupa, tunga, behagliga mörkret.
jag vet inte,
ser ni mig på min franska balkong medan regndropparna faller mot takblecken? en cigarett mellan två rödmålade läppar; brunt hår i en knut mitt på huvudet. kanske är det för mörkt ute, jag vet inte. men natten är trygg, ensamheten behaglig medan regndropparna faller lika tungt mot asfalten som mina fotsulor mot parketten.
och himlen är midnattsblå, inte svart.

2009-08-29T11:54:00.002Z

och han ler när jag säger man ramlar visst i den här staden också, efter tre öl för mycket för en liten, halvkollapsad, sjuk och lycklig göteborgska. tonerna rycker tag och jag blundar; vaknar upp i ett rum med fördragna gardiner; som ett par extra ögonlock i min kamp mot solen. jag har slutat förstå mig på dagen; föredrar natten och det faktum att allt som lyser syns så mycket starkare då än när ljuset finns överallt. den här lördagen är endast metodiska, melodiska rytmer ur högtalarna; kaffe och jordgubbsjuice i sängen,

stirrandes på solstrålarna som försöker tränga sig in till mig.

2009-08-28T17:22:00.004Z

2009-08-25T13:50:00.002Z

och jag har inte sovit på tre dagar när jag till slut sätter mig på en uteservering med en vän och ett glas rosé. solen skiner och männen som går förbi ler mot oss och plötsligt släpper allt och jag ser ut över en av världens vackraste städer,
viker ihop dig och mig och förseglar oss och tar det
inte med mig i varken hjärtat eller i fickan;
viker bara ihop oss och
låter det stanna med dig i göteborg,
medan jag ritar en liten fågel på min handled.

2009-08-23T17:05:00.003Z

och jag har något vagt minne av att jag fick bäras hem runt sju; vaknar till en spegelbild med mascara över hela ansiket, en förstörd skjorta och ett par leriga skor på golvet;
på min mobil ett missat samtal och ett oläst sms från dig;
ring mig när du vaknar, jag vill träffa dig
och jag ser mig omkring i mitt tömda sovrum; på sängen som saknar dig,
och medan jag försöker bedöva både huvudet och hjärtat med spanska värktabletter undrar jag varför vi inte bara kan släppa taget.

du skriver
jag tänker att vi kan avsluta på samma ställe där allt började
och vi ses på det där caféet,
och det är sorgligt att jag inte kunde tillåta mig själv att inse hur fin du är förrän jag bestämt mig för att lämna dig;
det är sorgligt att du inte kunde sluta spela spelet förrän du insåg att det var förlorat,
och stämningen ligger överallt; att det här kanske är en följetong - att vi inte måste säga adjö och att vi kanske inte vill säga adjö,
och när vår avslutningsscen kommer lägger du armarna tafatt runt om mig och jag trycker mig närmre; trycker dig närmre; min näsa vid din hals och dina läppar mot min tinning och när vi skiljs åt vet jag ingenting,
om det är adjö eller
vi ses.

she likes disco, and tastes like a tear

2009-08-22T18:26:00.001Z

och om det är så du vill ha det
så får jag väl tacka
för att du
gör det
enkelt
att
lämna dig.

and when she talked about her fall, i thought she talked about a season, i never understood at all

2009-08-21T23:13:00.000Z

och har allting som varit vi bara varit en dröm?
ett filmmanus; ena sidan omgäldad av rosa silverkantade moln,
nästa bränd i kanterna.
vi är nästan pinsamt sceniska, du och jag; så till den grad att jag ofta undrar om det är varandra vi vill ha eller bara all denna dramatik.
jag vet inte om jag kan säga att vi har spelat våra roller väl - för jag kan inte säga vad vi har förlorat. jag går bara genom staden och ser oss överallt;
mig i min trenchcoat på bitter på linnégatan, en mojito i handen och wayfarers över ögonen. du på andra sidan bordet; rörandes i din gin tonic och envist stirrande; försöker tränga igenom svart glas in till någon kärna du tror att jag har,
alla hemligheter du trodde att jag bara låtsades om.

jag ser oss svävande fram över hagas kullerstenar; min hand i din medan solen går ner över skansen ovanför. jag ser mig sittandes trött inne i busskuren på järntorget; dig med armarna trotsigt i kors utanför och med ryggen demonstrativt emot mig.
jag ser mig själv vakna i en säng på femte våningen bara för att finna dina ögon vaka över mig. en hand mot nacken, en kyss på skuldran. att gå hem och inte veta om jag ska skratta eller gråta.
jag ser dig på andra sidan av dansgolv. hur du ser på mig när jag lämnar nattklubbar med andra män och hur jag nonchalerar den där blondinen som du varvar mig med. jag ser dig äta kakan och inte riktigt ha den kvar. jag ser mig med händerna om huvudet, tills du lösgör dem och lägger dem i ditt knä istället.

allt det här ser jag, och så mycket mer, och jag förundras över hur en stad kan förminskas, demoleras, ner till bara en person; ett sammanhang. jag ser mig fly gång på gång och dig leta upp mig ännu oftare. jag ser mig liggandes på golvet i mitt sovrum; skickandes orden jag lämnar staden på söndag till dig. jag ser ditt svar;
closing time.

har vi bara varit en dröm? jag minns inte nu.
jag minns bara en majdag i slottskogen;
mitt huvud i ditt knä och solen ovanför;
den totala frånvaron av onödiga, mördande ord.
jag går i alléer av lönnlöv nu och minns när de precis lämnat knopparna.
jag minns oss skrattandes och retandes,
knuffandes varandra genom alla de som såg på oss som om vi hade allt i hela världen.
jag minns en vår då vi fortfarande hade en sommar tillsammans att se fram emot;
en sommar som aldrig riktigt hände,
alla känslor som vi aldrig tillät oss att känna,

och allt känns så avlägset nu när löven faller och
vi bestämmer en tid och plats för att säga vårt
adjö.

sånger han skickar mig II

2009-08-19T10:48:00.002Z

och du blir förbannad innan jag har hunnit förklara att jag bara är här över dagen, och det skär i mig att du ens kunde tro att jag hade flyttat utan att säga till.

DU DÖDAR MIG

2009-08-18T20:23:00.001Z

sånger han skickar mig

2009-08-17T19:10:00.001Z

de små små orden är svåra ord och de hårda orden är enkla ord

2009-08-17T15:56:00.003Z

och efter tre dagars dans och absurd alkolkonsumtion kommer plötsligt glädjecentra upp i toppnivåer; under bron är det efterfest och vi vinglar fram på höga klackar och piedestaler och jag vet inte hur jag ska reagera när du står vid insläppet och väntar på mig,
vet inte hur jag ska ta det faktum att du bara en halvtimme efter att du ringde mitt i natten kommit hit helt ensam,
och mina vänner har obekvämhet och stela leenden över hela sina ansikten när du kysser mig på kinden och säger till vakten att det är du plus tre när det egentligen är tre plus dig.
inne på gården är det trångt och hurricane spelar där inne medan våra händer snuddar mot varandra i folkmängden;
en cigarett i mungipan och din tändare är direkt uppe, precis som vanligt och plötsligt slår allting bakut och min hjärna får kortslutning när du lägger armarna runt mig och en fotoblixt lyser upp ditt ansikte och jag måste vända mig om;
springa därifrån;
svara enstavigt på dina frågor och behandla dig som luft för
jag kan inte behålla dig så här nära;
jag har inte råd med dig,

så jag sätter eld på mig själv;
bränner kortet på oss i kanterna när jag låter någon viska ord i mitt öra och lägga en arm om min svank medan din blick är laserstrålar i min rygg;
går förbi dig och dansar som jag vore galen och du står ut i en hel timme innan du kommer fram och säger att du ska hem och jag bara nickar och ger dig en kort kram bara för att sedan låta någon okänd man följa mig hela vägen hem och hångla upp mig mot en tegelvägg och när jag till slut sjunker ihop i min trädgård står solen alldeles för högt och mitt hjärta slår inte;
det fladdrar,
när jag plötsligt inser att jag aldrig någonsin gett dig en anledning att stanna kvar hos mig;
men att du återvänder gång på gång ändå.

2009-08-14T01:19:00.005Z

och om jag skulle få leva en gång till hade jag gjort allt igen;
väntat, saknat, gråtit,
vaknat upp till solnedgångar och fallna piedestaler;
jag hade lämnat lika mycket, för jag har alltid fått något nytt till slut.
jag hade hittat; älskat,
sårat, lämnat;
dött inombords och skrikit;
fötts på nytt och lyssnat till
tonerna av hela världen för allt som finns - det finns runtomkring,
alltid.

jag hade möblerat varje hus precis som om jag
skulle bo där för alltid;
rökt lika många cigaretter och druckit lika mycket vin,
legat med samma män och
somnat intill ännu flera.
jag hade varit lika återhållsam men
alltid med min glimt i ögat;
dansat lika mycket som jag gjorde ikväll,
lett lika stort när fransosen lutade sig fram mot mig;
för du stod med henne på andra sidan av serveringen men
jag såg att du inte kunde låta bli att stirra;
och det gör mig inte mycket nu att inte veta om det var på grund av svartsjuka
eller bara ett studerande för att du inte förstår mig.

och om jag skulle få leva en gång till hade jag gjort allt igen;
väntat, saknat, gråtit,
vaknat upp till solnedgångar och fallna piedestaler;
jag hade lämnat lika mycket,
för jag har alltid fått något nytt till slut.
jag hade hittat; älskat,
sårat, lämnat;
så som jag nu måste lämna dig för någonting annat,
kanske någon annan,
kanske någon som allting blir så mycket enklare med,
och kanske,
är en dag allt annorlunda,
och inte nu, kanske sen
kan vi göra allt igen.

du och jag har fler ljus att se

2009-08-11T23:38:00.004Z

och det är kallt ute fastän solen lyser;
jag cyklar hem och byter korta byxor mot långa mellan konserterna men
på vägen ner mot junior boys känns världen fin ändå;
solen går ner över staden medan jag öppnar ett nytt cigarettpaket och
jag tänker att det ska vara någon annan när telefonen låter men
du har ju en tendens att dyka upp när jag som minst tänker på dig;
som om din enda egentliga avsikt är att
skava på det där skavsåret
jag har
i mitt
hjärta.

jag hämtar dig när musiken börjar spela och du
lutar dig direkt fram med din tändare mot min cigarett;
sådär som jag antagligen alltid kommer att minnas dig när jag tänker på dig,
om fem dagar, fem år,
en evighet av försök till att vara sobert gentlemannamässig när jag vet att du egentligen bara sett för många filmer med clark gable.

du står tätt vid min nacke medan jag gungar med synthar och gitarrer från andra sidan atlanten;
du står stilla bakom och
jag är så trött på din
spelade stelhet när jag ju ser i din blick att någonting där inne lever;
vill ut;

för jag vet att du kan släppa taget om framtiden;
jag har sett dig i nuet;
jag har legat i ditt knä i slottskogen soliga dagar,
innan verkligheten slog oss ner på knäna,
och jag har hört dig tala om oss som ett oss,
och jag vet inte,
kanske är allt egentligen mitt fel,
antagligen är det så,
att jag bara har mig själv att skylla när du lägger armen om min midja och
meddelar att du ska gå hem,
precis innan de på scenen börjar sjunga om allt det du inte borde röra hos mig.

2009-08-06T20:44:00.002Z

det kryper i mig,
min rastlöshet när du inte ser vad som finns just precis här;
din ständiga strävan efter nya mål när solen lyser ovanför och
gitarrerna ljuder från fem meter bort;
att du tror att allt går att köpa och att
jag är besvärlig bara för att jag inte vill vara
så
tillgänglig
för dig;

för att jag vill lära dig att jag inte kan
köpas,
att jag inte kan
luras,
att jag inte kan
slängas
så som alla de andra låter sig,
att jag måste ha min distans för att
skilja mig från mängden.

det kryper i mig där;
så mycket att jag måste säga hej då till alla och
studera de parallella linjerna hos spårvagnsspåren från cykeln hem,
att jag måste röka tre cigaretter på rad bara för att
du inte dök upp och
för att jag aldrig kan vara säker på att skilja mig från horden utan att
blotta min strupe.

min hud är vit under mitt armbandsur, där under tar vintern aldrig slut

2009-08-05T19:34:00.005Z

och jag kan inte fly från dig.
när du kom tillsammans med våren tänkte jag att du skulle vara borta i tid till sommarens ankomst,
men nu är det augusti och det verkar som att du står framför mig vart jag än vänder blicken.

och du liknar inte någon annan men
det finns ingen tid för oss.
vi går på samma fester och låtsas känna samma människor,
lever i samma värld kan tyckas
men inte i samma dimension.

jag försöker inte att lura dig,
men jag förstår inte hur du kan sträva och sträva utan att någonsin falla ner i gropen framför insikten om hur meningslöst allt är,
och vi ser på varandra från två olika sidor av nattklubbar och låtsas som om alla de mellan oss inte
såg alla högspänningsledningar som irrar genom luften.

hur vi lever i två olika dimensioner men
hur alla ser på oss med något speciellt i ögonen när vi går bredvid varandra på gatan och jag undrar
om allt egentligen borde vara annorlunda;
om hon inte borde älska dig,
att jag inte borde ligga med andra,
att det kunde vara du och jag mot världen,
i en annan värld.

jag undrar om jag är en idiot om jag inte erkänner att
jag gör mitt bästa för att alltid stå framför dig,
vart du än vänder blicken.

2009-08-04T10:02:00.001Z

2009-08-02T20:56:00.004Z

och han släpper inte taget om mig, så jag trycker mig hårdare mot honom; hans kind river mot min hals medan hans läppar nuddar min hud och
musiken spelar lite längre bort men tystnaden belägrar oss sedan en månad tillbaka;
han har någon annan i någon annan säng och jag,
jag har så många mil kvar.

medan malen flyger som eldflugor runt gatlampan utanför fönstret

2009-07-29T23:13:00.002Z

if i could fall in love again, i'd fall in love with you

2009-07-29T18:16:00.002Z

och på andra sidan bordet iakttar han mig och kontrasten mellan min tystnad och det nervösa plockandet med ett paket tändstickor och
han frågar vad som står på,
och när jag tittar på honom och berättar att jag ska åka får jag inte min väntade reaktion;
natten gör inte entré på tre sekunders tid; kaffet i hans kopp byts inte ut mot en åtta whiskey,
hans ögon blir inte svarta,
han blir bara tyst en stund innan han nickar och frågar om jag hittat någon lägenhet än,
och jag antar att jag skulle kunna analysera avsaknaden av ord och hans blickar ner i golvet som någon slags sorg,
men vad vet jag,
antagligen sitter det bara i min hjärna;
den beslutsamma min hans ansikte gör medan han säger att det blir bra,
en anledning för honom att resa bort lite oftare.

2009-07-26T22:21:00.001Z

how fast must we run before we can just take off in flight?

2009-07-24T15:00:00.003Z

och plötsligt försvinner du några dagar och jag kan inte sluta gå över när vi senast sågs; hur vi sågs; hur du såg på mig och jag är inte riktigt säker på hur jag såg på dig för du var full och jag var full när jag dök upp på baren där du var så upptagen med att hälla ut dina känslor för mig inför min bästa vän att ni inte ens märkte att jag dykt upp.
jag går över hur dina ögon blev dubbelt så stora och hur nervositeten byggde bo i dem när du fick se mig och jag minns precis hur jag skakade på huvudet när du gått och hon frågade om jag ville veta vad du sagt,
jag minns mig sittandes i ett hörn med en cigarett och en flaska öl och dig på andra sidan serveringen,
kastandes blickar,
och jag minns hur jag rörde mig ut ur ditt synfält.

och sedan var det väl din tur att försvinna så jag låter mobilen ligga kvar hemma, går ut och låter någon blond kille bjuda mig på kaffe och han är lätt, så olik dig, så olik mig,
vi kan skratta tillsammans och jag vet inte ens vem han är men bryr mig inte riktigt,
ett luftombyte blir en konsert, blir en bio och när jag är hemma igen ligger mobilen tyst ännu,
du försvann men jag kan inte förebrå dig,
för jag har inte ens nämnt att jag planerar att flytta härifrån inom en månad.

skrivkramp II

2009-07-21T19:27:00.003Z

in the night time we are found

misty sorrow swoop unbound
whisper you mean it, say you'll stay
hold my heart to brighter days

now i'm searching and i'll do it alone

this queen of hearts is dancing on her throne

but i need sorrow baby

lifes sorrow is the drug

so will i ever find that place they call good love?

good love

passed it last night in a dream

good love

and my heart caught fire

i drove past true love once, in a dream

like a house that caught fire, it burned and flamed

then the magician disappeared as quickly as he came

and with a sound like white magic caught in a black cars blazing trail

the house set fire to my heart

like an inferno we shone rays

and i swallowed the sun in your form

i woke up and you were crying

i woke up and you were saying

good love
passed it last night in a dream
was that good love?
'cause my heart caught fire

skrivkramp

2009-07-21T16:30:00.003Z

" men skalden njuter aldrig så mycket av naturens prakt som då han pressat och torkat sina växter, fastställt deras art och namn och satt in dem i herbariet, systematiskt ordnat efter carl von linné.
livet är skönast när det pressats samman och torkats ut till bleka och spröda tecken mot grovt papper. först när livet hamnat i ett herbarium får det en mening och betydelse, det är katalogiserat och registrerat som språk - växterna har blivit tecken, kalligrafi, som bokstäver."

"de vackraste blommor
blommar för evigheten.
den starkaste skönheten
växer i ensamheten."

- Klas Östergren

2009-07-17T15:40:00.001Z